När gäller sist in först ut?

Fråga:

Jag arbetar på ett konfektyrföretag. Vi är cirka 30 distriktssäljare i Sverige, de flesta har kontor i hemmet. Jag bor i Luleå och arbetar på norra Sverige och säljer till godisbutiker, bensinstationer, kiosker, videobutiker med mera. På ungefär samma område, men bosatta på annat håll reser två andra säljare. En av dessa säljer till livsmedelskedjor. Jag har varit längre i företaget än dem men företaget vill ändå säga upp mig på grund av arbetsbrist. Gäller inte att sist anställd ska gå först?

Svar:

I anställningsskyddslagen står det att arbetsgivaren vid arbetsbrist ska fastställa en turordning för varje driftsenhet som berörs. Arbetstagarnas plats i turordningen bestäms med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Driftsenhet är till exempel affär, kontor och fabriksbyggnad och brukar vara ganska lätt att fastställa. För vissa kategorier arbetstagare anses det vara befogat att utgå från ett mer organisatoriskt än geografiskt synsätt vid inplaceringen, till exempel när det gäller yrkesgrupper som är på resande fot.

En säljare eller resemontör kan då knytas till den enhet varifrån uppdraget utgår eller administrationen sker (huvudkontor eller regionkontor). De kanske inte jobbar stationärt på ett ställe. Bostadsort kan vara driftsenhet men i lagen anges att inte enbart den omständigheten att arbetstagaren har sin arbetsplats i hemmet medför att bostaden blir en självständig driftsenhet. Att orten i sig kan vara bestämmande för driftsenheten förutsätter dock enligt rättspraxis att man med ett naturligt betraktelsesätt kan säga sig att arbetsgivarens verksamhet är förlagd till orten.

Avgränsningen av turordningskretsarna för berörda arbetstagare ska vidare enligt förarbetena i lagen framstå som naturlig och rättvis. Ett kontor i en bostad, som är utrustat av arbetsgivaren, kan utgöra en så självständig enhet av ett distrikt att det kan betraktas som en egen driftsenhet (filial). Likaså kan ett hemmakontor räknas som egen driftsenhet om det (säljaren) betjänar ett rent närområde. I andra fall, om hemmet endast är en utgångspunkt för resande över ett större område där arbetet sträcker sig över ett stort antal orter, kan bedömningen bli den motsatta. Arbetet har inte i någon väsentlig mån utförts i hemmet och det kan inte på ett naturligt sätt anses att arbetsgivaren bedrivit någon verksamhet i hemmet eller kanske inte ens fäst något avseende var inom distriktet säljaren valt att vara bosatt (»Vi söker en säljare på norra Sverige«).

Sammanfattningsvis kan sägas att om flera säljare verkar inom samma område och så att säga reser huller om buller inom ett och samma område så tyder det på att de ska hänföras till samma driftsenhet (även om de betjänar olika kundkategorier) och bli föremål för turordning. Är det fråga om enmansdistrikt uppkommer ingen turordning. Anställda som inte går att hänföra till ett område utan tjänstgör en period här och en period där måste naturligen tillhöra till exempel huvudkontoret. Anställningsavtal, visitkortets utformning, organisationsplan med mera kan ge ledning vid bedömningen.