Handelsagenturlagen

Handelsagenturlagen kan i tillämpliga delar användas när det gäller agent­liknande situationer, till exempel när det gäller provisionsberäkning för självständiga säljare som har provisionslön. Det kan också finnas situationer när Handelsagenturlagen inte är formellt tillämplig på grund av att agenten säljer tjänster eller annonser i stället för varor (lösöre).

En handelsagent är en person eller ett företag som arbetar som försäljningsrepresentant för en annan person eller ett annat företag (principalen). Handelsagenten agerar som en mellanhand mellan principalen och kunderna och hjälper till att förhandla försäljningsavtal och transaktioner.

Utanför lagen om handelsagentur faller anställda handelsresande och säljare. Gränsdragningen görs efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter.

Man tittar exempelvis på graden av arbetsledning och kontroll.

För provisionsanställda har tidigare funnits lagreglerade bestämmelser om rätt till provision och provisionsnota, förlängd uppsägningstid, kostnadsersättning och efterprovision. Även om det i förarbetet antyds att motsvarande regler finns i agenturlagen, och tillämpliga delar skulle kunna tillämpas på provisionsanställda (gäller dock inte så kallat avgångsvederlag) är läget oklart.

Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att provisionsanställda säljare ser till att det i anställningsavtalet tas in bestämmelser framför allt om provisionens beräkning. Särskilt som handelsresande enligt kommissionslagen till och med hade förmånligare provisionsregler än handelsagenterna fått i nya lagen.

Handelsagenturlagen är inte tillämplig på återförsäljare som ju köper och säljer för egen räkning. Inte heller kommissionärer omfattas eftersom dessa säljer i eget namn. Inte heller franchisetagare hör hit. Även för dessa är det viktigt att i avtalsform få ett fullgott skydd. Kanske ännu viktigare eftersom de som uppdragstagare inte heller omfattas av de arbetsrättsliga lagarna.

För att det ska röra sig om ett agentavtal krävs att det är mer än rent tillfälligt. Ett agentavtal som ingåtts exempelvis för en säsong eller en kampanj uppfyller varaktighetskravet.

Agentens verksamhet ska omfatta handel med varor. Varor är fysiska föremål eller saker. Utanför faller även värdepapper och bostadsrätter. Värdepappersmäklare, försäkringsagenter, speditörer, fastighetsmäklare kan därför inte stödja sig på handelsagenturlagen. Ett agentavtal för försäljning av digitala tjänster skulle vanligtvis innehålla villkor om den typ av digitala tjänster som agenten har rätt att sälja, agentens befogenheter och skyldigheter, provisionsnivåer och andra villkor som är relevanta för försäljningsprocessen.

Huvudregeln är att agentens hemlands lag ska gälla. Har parterna avtalat att huvudmannens lag ska gälla så har agenten ändå kvar det skydd som svenska lagen ger bland annat beträffande uppsägningstid och avgångsvederlag.

Om agenten (eller huvudmannen) begär kontrakt, kan motparten inte motsätta sig att villkoren bekräftas i ett skriftligt agentavtal. Detta kan begäras under hela avtalstiden. I avtalet bör i första hand tas upp de villkor som framstår som viktiga för den part som begärt kontrakt. Kontraktet ska undertecknas av båda parter. Vägrar motparten kan denna skyldighet fastställas av domstol.

Handelsagenten har en allmän skyldighet att vara verksam och han ska följa skäliga anvisningar (angående prisförändringar, förbud sälja till betalningssvaga kunder etc) från huvudmannen. Han har en lojalitetsplikt mot huvudmannen. Vid en intressekonflikt mellan huvudmannen och kunden måste han tillvarata huvud­mannens intressen.

Han får oftast inte åta sig uppdrag för andra eller driva handel för egen räkning i verksamhet som konkurrerar med huvudmannen. Ensamrätt och (delvis) fast vederlag är faktorer som tyder på förbud av detta slag.

Om krav på försäljningsresultat inte angetts i avtalet får ledning hämtas från branschsedvana och dylikt. En agent som anlitats för upparbetning har andra förväntningar på sig än den som engagerats för att hålla befintliga kundkontakter.

Informationsskyldigheten gäller både löpande och långsiktig information (offerter, rapporter, budget och marknadsförhållanden) upplysningar om exempelvis varumärkesintrång. Befarat obestånd hos kunder hör också hit.

En handelsagent ska vårda huvudmannens varor som han har i sin besittning och han ska om inte annat sägs hålla varorna försäkrade. Agenten ska hålla huvudmannens varor avskilda från andra varor. Pengar för sålda varor är han skyldig hålla avskilda och avge redovisning för.

Ett exempel på lojalitetsbrott från huvudmannen är att han själv eller via annan kränker agentens ensamrätt.

Nedan tittar vi närmare på ett exempel på ett agentavtal, och hur Handelsagenturlagen har tillämpats i denna situation.

Exempel:

Ett förbund förlorade ett mål där en säljare medverkat till en engångs­försäljning för en leverantör. Säljaren åtog sig att skaffa kunder åt en leverantör som sålde inredningar. Uppdraget diskuterades per telefon vid ett möte. Så småningom förmedlade säljaren en kund och räknade med att få den provision på 30 procent (80 000 kronor) som de hade kommit överens om. Trodde säljaren.

Leverantören erbjöd sig att betala betydligt mindre, 20 000 kronor, för att säljaren medverkat till affären. Säljaren vände sig då till förbundet för att få frågan prövad i tingsrätten. Engångsaffärer blir allt vanligare och därför ville förbundet pröva vilka beviskrav som ställs i dessa sammanhang.

Om det inte finns något avtal om priset så ska, enligt Handelsagenturlagen, huvudmannen betala en skälig ersättning till agenten. Även i Köplagen finns bestämmelser som att köparen ska betala vad säljaren kräver, om det inte är oskäligt.

Tingsrätten tyckte inte att agenturlagen kunde tillämpas (alls) eftersom uppdraget inte var varaktigt. Säljaren kunde inte heller styrka att han hade fått uppdraget eller att de avtalat om provision. Och eftersom det är upp till säljaren att bevisa att ett avtal har träffats så blev det inga pengar, förutom de 20 000 kronor som leverantören tidigare lovat.